Novell: Ljusflamman i skuggorna
OBS! Varning för känsliga läsare... det kommer förekomma grova ord,våldscener mm.
Tystnad,mörker, blodstank i rummet. En ljusstrimma kom in genom springan mellan dörren och golvet, sågets sång började om igen. Det hade varit ett tag sedan sist han hörde det ljudet,ljudet av kroppsköttet som slets sönder av motorsågen,hörde hur taggarna slet sönder musklerna i små trasramsor,kastade de runtomkring i det andra rummet.Hörde det välbekanta ljudet som orsakades av blodet då den stänkte hela väggarna, färgade de i en svartröd massa. Som om någon hade hällt ut vatten ur en hink.
Sedan kom en duns,ett rinnande ljud som om våta trasor hade flutit ut ur hinken som vältes, och tystnaden.Den dödliga, iskalla tystnaden som frös både tid och rum till ett värld där allt stod stilla. Där ingenting rörde sig längre. Skriket som hade ekat genom korridorerna som en siren hade tystnat. Men ekot av den fanns fortfarande kvar i hans öron. Hans hörsel,tusen gånger starkare än de vanliga varelsernas hörsel, likaså luktsinnet,uppfattade de detaljerna de andra hade förmodligen missat.Något de aldrig skulle höra eller se,uppleva.. för första gången i sitt liv önskade han att han blev döv,luktdöd. För att slippa höra,slippa känna det starka luktet av blodet som nu började rinna in i hans rum genom en springa.
Hans kropp var totalt paralyserad. Den skakade som om han hade fått våldsam fråssa, iskall känsla spred sig genom nerverna till varje liten del av kroppen, förlamade alla delar av kroppen och förvandlade den till en isskulptur. Hans andning var ryckig och anfådd,kräckreflexen gjorde sig påmind alltmer. Vad hade han gjort för att hamna här... på det här stället. Deadly Front kallades stället för. Alla som hamnade här,kom aldrig ut igen,i alla fall inte med livet i behåll.De dog... de kom ut först då de hade blivit mördade.Slaktade som kor, misshandlade till döds av en och samma person som älskade att se blodet flyta som en flod. Se kroppsköttet stänka över väggarna, höra ljudet av ben som krossades under slag.
Lombaxens marinblå ögon glängste som två safirer i mörkret. Hans guldfärgade päls med de mörkbruna ränderna syntes knappt i mörkret som fanns i rummet. Ingen lampa fanns därinne.
Inget fönster,men det fanns galler på ställen där det hade funnits fönster förut.De har blivit igenmurade efter hans försök att fly. Det slutade med att han hade skurit upp sin arm och fick spö av sin fars soldater.OCh sedan döden själv....hans egen far,Ozone. Kallad även för Invincible... Dawn of the Dead.Han levde i sin fars skugga,i helvettet han hade skapat... en värld så mörk och blodig att ingen vågade uttala namnet,eller ens tänka tanken på att en sådan platts fanns. GÖmd i en tjock,tätt kolsvart dimma som egentligen var en skugga som sänktes över landet,försvarade sin herres marker. Ett blodröd måne som lysste hela dagarna och kastade skarpröda strålar på marken, dränkte all förödelse i den blodiga nyansen den hade antagit. Till och med månen var röda. Och allt han själv kunde göra var att sitta i sitt kolsvarta rum, i väntan på nästa tortyrpass.
Skadorna från föregående dag hade inte hunnit läka.Smärtan hade nått sådana nivåer att han började undra om det här plågeriet skulle någonsin sluta för hans del.enda sättet att ta sig därifrån var att dö. Men han tänkte inte ge sitt liv åt Ozone.Han skulle aldrig mer lyda, aldrig mer lyssna på vad hans far sa. Hans biologiske far... han ville få slut på eländet genom att släppa loss sin ilska. Låta frustrationen och smärtan ta över. Förvandla det till kraft, och sedan förinta stället. Få den rasa samman ner till grunden,dölja allt som hade utspelats på detta ställe... låta marken återhämta sig efter all blod den hade tvingats dricka upp,avsluta trädernas lidande. Men det skulle aldrig ske... den dagen skulle aldrig komma. Innan den kom skulle det bli hans tur att besöka tortyrkammare. Det skulle bli hans tur att bli sliten i stycken, lyssna på kroppens dödssång.
Höra blodet rasa ut ner på cementgolvet och se den rinna iväg samtidigt som hans liv rann ut ur hans krop,lämnade detta ställe.
Men kroppen skulle falla ner till marken,sargad, knappt igenkännlig.
Smärtan skulle finnas för alltid kvar i hans andra liv.
Om den någonsin skulle komma.
Tystnad,mörker, blodstank i rummet. En ljusstrimma kom in genom springan mellan dörren och golvet, sågets sång började om igen. Det hade varit ett tag sedan sist han hörde det ljudet,ljudet av kroppsköttet som slets sönder av motorsågen,hörde hur taggarna slet sönder musklerna i små trasramsor,kastade de runtomkring i det andra rummet.Hörde det välbekanta ljudet som orsakades av blodet då den stänkte hela väggarna, färgade de i en svartröd massa. Som om någon hade hällt ut vatten ur en hink.
Sedan kom en duns,ett rinnande ljud som om våta trasor hade flutit ut ur hinken som vältes, och tystnaden.Den dödliga, iskalla tystnaden som frös både tid och rum till ett värld där allt stod stilla. Där ingenting rörde sig längre. Skriket som hade ekat genom korridorerna som en siren hade tystnat. Men ekot av den fanns fortfarande kvar i hans öron. Hans hörsel,tusen gånger starkare än de vanliga varelsernas hörsel, likaså luktsinnet,uppfattade de detaljerna de andra hade förmodligen missat.Något de aldrig skulle höra eller se,uppleva.. för första gången i sitt liv önskade han att han blev döv,luktdöd. För att slippa höra,slippa känna det starka luktet av blodet som nu började rinna in i hans rum genom en springa.
Hans kropp var totalt paralyserad. Den skakade som om han hade fått våldsam fråssa, iskall känsla spred sig genom nerverna till varje liten del av kroppen, förlamade alla delar av kroppen och förvandlade den till en isskulptur. Hans andning var ryckig och anfådd,kräckreflexen gjorde sig påmind alltmer. Vad hade han gjort för att hamna här... på det här stället. Deadly Front kallades stället för. Alla som hamnade här,kom aldrig ut igen,i alla fall inte med livet i behåll.De dog... de kom ut först då de hade blivit mördade.Slaktade som kor, misshandlade till döds av en och samma person som älskade att se blodet flyta som en flod. Se kroppsköttet stänka över väggarna, höra ljudet av ben som krossades under slag.
Lombaxens marinblå ögon glängste som två safirer i mörkret. Hans guldfärgade päls med de mörkbruna ränderna syntes knappt i mörkret som fanns i rummet. Ingen lampa fanns därinne.
Inget fönster,men det fanns galler på ställen där det hade funnits fönster förut.De har blivit igenmurade efter hans försök att fly. Det slutade med att han hade skurit upp sin arm och fick spö av sin fars soldater.OCh sedan döden själv....hans egen far,Ozone. Kallad även för Invincible... Dawn of the Dead.Han levde i sin fars skugga,i helvettet han hade skapat... en värld så mörk och blodig att ingen vågade uttala namnet,eller ens tänka tanken på att en sådan platts fanns. GÖmd i en tjock,tätt kolsvart dimma som egentligen var en skugga som sänktes över landet,försvarade sin herres marker. Ett blodröd måne som lysste hela dagarna och kastade skarpröda strålar på marken, dränkte all förödelse i den blodiga nyansen den hade antagit. Till och med månen var röda. Och allt han själv kunde göra var att sitta i sitt kolsvarta rum, i väntan på nästa tortyrpass.
Skadorna från föregående dag hade inte hunnit läka.Smärtan hade nått sådana nivåer att han började undra om det här plågeriet skulle någonsin sluta för hans del.enda sättet att ta sig därifrån var att dö. Men han tänkte inte ge sitt liv åt Ozone.Han skulle aldrig mer lyda, aldrig mer lyssna på vad hans far sa. Hans biologiske far... han ville få slut på eländet genom att släppa loss sin ilska. Låta frustrationen och smärtan ta över. Förvandla det till kraft, och sedan förinta stället. Få den rasa samman ner till grunden,dölja allt som hade utspelats på detta ställe... låta marken återhämta sig efter all blod den hade tvingats dricka upp,avsluta trädernas lidande. Men det skulle aldrig ske... den dagen skulle aldrig komma. Innan den kom skulle det bli hans tur att besöka tortyrkammare. Det skulle bli hans tur att bli sliten i stycken, lyssna på kroppens dödssång.
Höra blodet rasa ut ner på cementgolvet och se den rinna iväg samtidigt som hans liv rann ut ur hans krop,lämnade detta ställe.
Men kroppen skulle falla ner till marken,sargad, knappt igenkännlig.
Smärtan skulle finnas för alltid kvar i hans andra liv.
Om den någonsin skulle komma.
Kommentarer
Trackback
