Kapitel 1 - Skuggorna från det förflutna
"Kämpa!"
HAns vardag.Kämpa mot de maktgalna, kämpa för frihet,kämpa mot smärta,rädsla, döden själv...känna bludet rusa i ådrorna,känna hur den rann nerför hans kropp där de öppna såren lät den rinna ut ur sin bana, känna fiendens skadeglädje och dennes hånskratt, kämpa mot viljan och frestelsen att slita sönder honom i stycken för det han hade gjort.
"Ge inte upp!"
Fortsätta pressa sig trots att krafterna räcker inte till. Trots att man hade sedan länge givit upp hoppet men kämpat vidare för någon annans skull. För friheten...för sina vänner. För sin egen skull.
"Fly!!"
Då man har förlorat kampen. Då det fanns ingen annan utväg. Då man visste att man skulle dö, att fienden skulle förgöra en lika lätt som man förgör en fluga. Varför flydde han då inte?Varför stannade han kvar?VAd var det som höll honom kvar mitt i striden? Hans ilska?Längtan efter revanch? Eller hans....hjärta?
" Rädda dig själv!"
Låta någon annan ta ens plats i graven. Det valet existerade inte i hans värld. Han skulle aldrig låta sin vän ta smällen. HAn skulle skydda honom tills han orkade inte mer. HAn skulle inte låta någon annan utkämpa hans strid."Nej, vännen min... det är du som ska rädda dig själv,inte jag. Minns du vad jag hade sagt för länge sedan?"
"Gör det INTE!"
Det förbjudna.Det man inte kan lova att man INTE ska göra. Men om det är ända utvägen att rädda dem andra... är det inte värt det då? Att offra sig själv frivilligt,ta döden i sin famn och låta den uppsluka en. Ta ens själ... stänga den i den evigt mörka, brinnande världen där det enda som existerade var bara ens störtsa fruktan. Ingenting annat."Jag lyder endast rösten från mitt hjärta.Jag kan inte låta dig de andra betala för mina misstag. För att jag inte klarade av bekämpa den som obemärkt hade tagit över världen."
" Det är inte så det skulle bli...det är inte så det skulle sluta!"
Nej... det skulle sluta på ett helt annat sätt. Det var det vi hade hoppats på. Men i dessa mörka tider är hoppet bara en gnista som håller oss vid liv. Den hjälper oss inte bekämpa något. Den kan ge oss kraft då vi behöver den,då vi tror på att hoppet är vår kraftkälla. Men den kan inte bekämpa mörkret."Hoppet är en gnista som kan snabbt slockna...då vi minst förväntar oss det."
"Nej!Vakna.VAKNA! Jag BEFALLER dig att VAKNA!"
Det finns mörker som du kan inte ta dig ur. Det är där du upptäcker varför allt onda händer. Vilken roll alla har. Vilken roll har DU. Varför du måste fortsätta kämpa fast du är redan besegrad. Då hoppets gnista inom dig dör ut. Då du kan inte resa dig upp,då du inte kan vakna upp ur mardrömmen du har hamnat i då du till sist lät mörkret ta tag i dig." Jag är ledsen min vän... det är för sent för mig. Spring och vänd dig inte om... för det enda du kommer se är en skugga av mitt forntida jag."
" Jag minns knappt vad som hände. VAd jag hade gjort. Vem jag hade varit... bara de mest smärtsamma minnerna är kvar,och några få av de goda. Det bevisar bara hur tomt livet är ända tills du tvingas till att tänka på ditt liv, analysera varenda liten del av den och inse att... du lever utan någon som helst mening. Du tänker aldrig på varför du faktiskt finns där för. Det enda du ser och tänker på är på hur du ska överleva i en värld där alla är ofrivilligt beroende av varandra. Du tänker alltid på de andra... men aldrig på ditt liv. På det du vill göra... väljer du en väg så riskerar du bli utfryst av hela samhället. Ditt liv...är ditt beslut. Men då du är fortfarande liten,då du inte kan prata eller ens gå... då har de andra chansen manipulera dig tillräckligt för att kunna senare styra dig dit de vill. Och då du sätter en dag ner foten för det passar det inte någon. De låter dig inte bryta ner muren.
VAd som händer senare varierar från individ till individ... du kan kämpa ännu mer. Eller så kan du falla ner på knäna för att du inte klarar av att kämpa för ditt.Vet du vad det betyder? Vet du vad som krävs för att kunna stå fast vid sitt beslut... vad som krävs för att nå dit?
Det kan du inte veta... förran du har varit i båda situationerna. Men det kommer du aldrig vara... då du kommer aldrig hinna gå de båda vägarna. Du kommer en dag vakna upp och upptäcka att under så många års tid har du ådstadskommit... ingenting."
RAtchet satt vid bordet och tittade ut genom fönstret. Men trots att det verkade som om han tittade på något så såg han ingenting. Det enda han hade kunnat se de senaste åren var mörker. Ingenting annat. BAra den svarta brunnen av evig lidande. Blindhet...ett helvette. Han hatade sig själv...för den han hade blivit. För att han hade inte kunnat ställa allt tillrätta. För hans förstörda inre...
Det heta kaffet fick honom vakna till en aning. Han hade färdats lång väg och blivit tvungen ta en paus fast han var så nära målet. Snart skulle han återförenas med sin familj som trodde att han var död. Han hade varit dödsförklarad i flera år... tjugo långa smärtsamma år närmare sagt. Resten ville han inte minnas. Så enkelt var det att låtsas som om ingenting hade hänt... men det var desto svårare att övertyga sitt inre om att det var så. Man glömde aldrig vad som hade hänt. MAn glömde aldrig vad man hade gjort... för själen lät en inte göra det. Förändra sig själv till en bättre person än vad man egentligen var.
"Du är den du är...men det kommer alltid finnas folk som kommer förvirra dig i ett försök att få dig gå den vägen de vill att du ska gå...för att uppfylla sina egna förlorade drömmar via dig eller bara för att känna att ha kontrollen.Ha makten över att bestämma över den andra personen som kan vara för skygg för att våga säga emot...för skygg för att gå sin egen väg. OCh vid slutänden inser dem att de har förstört den andre genom sina egoistiska tankar... men låtsas att dem gjorde det för "personens eget bästa.
Det har inte funnits ett enda dag då han inte hade tänkt på det som hade hänt. På chansen han hade kastat bort och drog ner alla andra, både sina vänner och folk han inte kände,in i mörkret. Senaste gången han hade stridit mot Ondskan... mannen som ställde till med förödelse vart han än gick... det var så nära. Om han hade använt sitt vapen skulle han ha förmodligen dödat honom och fått slut på allt. Men han gjorde det inte. OCh nu var hela galaxen på väg mot sin undergång.... i så många år hade han försvarat den med sin bäste vän och det krävdes bara ett litet misstag för att bli denne som sände den till helvettet.
För att förbättra sin väns chanser att överleva lät han sin egen synförmåga kopplas med Lomaxens.Tack vare deras sammansmälta själ och förståelsen för hur Lombaxens kropp var uppbyggd och varför gjorde att han kunde förbättra sin väns reflexer,syn, snabbhet och mycket mer därtill.Deras kombination gjorde att de blev ett mördande vapen... ett flygande vapen som kunde förinta allt lika enkelt som Ondskan gjorde. Det var det som gjorde dem till dem enda som kunde besegra skuggans härskare...
- Lombax... anslut dig till mig...
Den väsande,iskalla rösten dröp av kyla. Om det vore möjligt att förvandla luft till is skulle hela planeten vara ett enda stort isklot vid det här laget...
-Du strider för förlorarna... deras styrkor blir allt svagare.Innan kvällen är över kommer de får de smaka på vad undergång egentligen betyder... och jag lovar dig att det kommer se helt annorlunda ut än det ni förutspår. Klimathotet... då vatten dränker ner allt i sin väf,hagel som dödar alla som blir träffade.... kyla som får alla frysa till is... nej grabben det blir helt annan undergång...alla kommer leva men dem får leva i mörker.Total mörker,total förödelse,där sluggorna härskar, månen som lyser rött som en symbol för smärta och blodspillan... allt man fruktar kommer vara där. Levande... helvette... det är vi,vi levande varelser som står för hevettet. OCh det kommer inte finnas ett annat alternativ...ni kommer inte kunna fly... det kommer inte finnas några som kommer undan min iska. Ni alla har förtjänat detta. Ni alla har valt fel sida... stötte ut sanningen som om den inte existerade som om den vore ett enda stort skämt. OCh gissa vad?Det är slut med det nu... ni kommer få känna på vad mörker egentligen är. Depresion.... ilska... hat... det är små bagateller i mörkrets värld.
-Wow. DU har då talets gåva-sa Ratchet ironiskt men kände hur nackhåren reste sig.Han ville stoppa Dawn från att begå ett av de största misstagen han någonsin hade gjort men någonstans djupt inuti visste han att den här dagen skulle leda til hans egen undergång...och att Invincible skulle överleva."
Hur kunde allt spåra ut såhär? För flera år sedan hade de varit vänner. Inte sådana som gick till skolan tillsammans eller gick ut för att delta i olika hoverbotings-race. Nej... det hade varit en annan sorts vänskap. Ondskans namn var egentligen Dawn... men han kallades för Invincible.Anledningen var att han knappt syntes till någon gång på barnhemmet där han hade bott först... han satt alltid i mörkaste vrå, han lekte med sina skuggor... han skrämde iväg alla som mobbade honom.
Det spelade ingen roll hur många gånger dem anföll Lombaxen,Dawn kastade sig alltid emellan. HAn såg alltid till att Ratchet var lämnad ifred.
DÅ Lombaxen blev en dag utslängd på gatan av barnhemmets personal hade han sett till att Ratchet hade fått bo hos någon... nog var hans "styvfar" Cash allt annat man kunde önska sig. HAn bodde med sin fru Fith i ett fallfärdig litet hus. De lät Lombaxen bo i källaren och gav honom alltid ost och bröd som hade för länge sedan torkat och var hård som sten. VAtten var det enda han hade fått äta.... det gjorde att han var alltid mager och undernärad. Skolan var som tur fri... men alla utflykter hade han själv sparat till.HAn jobbade hårt på gården åt sin styvfar som föredrog sitta framför TV:n och dricka sig full.
Pengarna räckte knappt till maten om man skulle vara ärlig... kläderna han hade haft var utslitna och hade flera synliga stygn,färgen hade varit nästan helt uttvättad. Folk hade dock struntat i det... och han hade stuntat i det också. Han levde,han hade tak över huvudet, han hade någonstans att bo då han behövde skydd mot kylan och väder. Och även i skolan hade han blivit mobbad. MEn då hade han fått ta hand om sig själv... då hade han inte Invincible vid sin sida. Nu hade han bara sig själv att lita på.
Lombaxen hamnade altid i bråk,både på lektionstid och utanför skolan...det spelade ingen roll vart han var. Mobbarna hittade honom alltid... och han fick slåss tillbaka.Sprang han iväg så jagade dem honom ända tills han stupade...då han blev till sist för snabb för dem började dem omringa honom och tränga in honom i ett hörn. De hade alltid något ntt att komma med...
CAsh misshandlade honom hemma. För varje liten sak han kunde komma på,ibland utan anledning. Ibland på grund av alkoholen... och han själv teg. Han sa inte ett enda ord om vad som pågick där hemma... även om såren syntes. FAst med tanke på alla bråk han hamnade i var det inte så konstigt att han hade gamla skador och bortskavd päls på några ställen.
Allt ändrades dock då han bytte klass och skola.HAn träffade en tjej vid namn RAusn ... först var han lika avvisande mot henne som han var mot resten av klassen och andra personer.HAn ville inte se någon,prata med någon,träffa någon... han hatade folk. HAn hatade deras grymhet, blindhet... likgiltighet. Den dagen lovade han sig själv att hjälpa dem som behövde hjälp. Som ville ha hjälp. Som vågade inte be om den. HAn visste inte att han skulle faktist bli en beskyddare...
