acuraaquatosphoenix

Gymnasietiden är slut :( Jag älskade,för första gången skolan på riktigt även om matte B var ett obligatorisk moment (matte är inte ett ämne jag älskar och inget ämne som är enkel för mig...).Jag önskar att man gick längre tid till gymnasiet... 5 år,minst.Men det är väl för mycket begärt. Har aldrig sett en skola som faktiskt brydde sig om vad elever sa om den och reagerade. stämningen på skolan var underbar;man hade ingenting emot att vara där.

Var i Polen på semestern hehe :D Såg min söta hund Puszek(Fluffy) igen efter 2 år.Han är nu 11 år... herregud :O Men han är som en liten hundvalp,lika livlig,glad och nöjd med sig själv haha XD

OBS! Varning för känsliga läsare... det kommer förekomma grova ord,våldscener mm.


Tystnad,mörker, blodstank i rummet. En ljusstrimma kom in genom springan mellan dörren och golvet, sågets sång började om igen. Det hade varit ett tag sedan sist han hörde det ljudet,ljudet av kroppsköttet som slets sönder av motorsågen,hörde hur taggarna slet sönder musklerna i små trasramsor,kastade de runtomkring i det andra rummet.Hörde det välbekanta ljudet som orsakades av blodet då den stänkte hela väggarna, färgade de i en svartröd massa. Som om någon hade hällt ut vatten ur en hink.
Sedan kom en duns,ett rinnande ljud som om våta trasor hade flutit ut ur hinken som vältes, och tystnaden.Den dödliga, iskalla tystnaden som frös både tid och rum till ett värld där allt stod stilla. Där ingenting rörde sig längre. Skriket som hade ekat genom korridorerna som en siren hade tystnat. Men ekot av den fanns fortfarande kvar i hans öron. Hans hörsel,tusen gånger starkare än de vanliga varelsernas hörsel, likaså luktsinnet,uppfattade de detaljerna de andra hade förmodligen missat.Något de aldrig skulle höra eller se,uppleva.. för första gången i sitt liv önskade han att han blev döv,luktdöd. För att slippa höra,slippa känna det starka luktet av blodet som nu började rinna in i hans rum genom en springa.
Hans kropp var totalt paralyserad. Den skakade som om han hade fått våldsam fråssa, iskall känsla spred sig genom nerverna till varje liten del av kroppen, förlamade alla delar av kroppen och förvandlade den till en isskulptur. Hans andning var ryckig och anfådd,kräckreflexen gjorde sig påmind alltmer. Vad hade han gjort för att hamna här... på det här stället. Deadly Front kallades stället för. Alla som hamnade här,kom aldrig ut igen,i alla fall inte med livet i behåll.De dog... de kom ut först då de hade blivit mördade.Slaktade som kor, misshandlade till döds av en och samma person som älskade att se blodet flyta som en flod. Se kroppsköttet stänka över väggarna, höra ljudet av ben som krossades under slag.
Lombaxens marinblå ögon glängste som två safirer i mörkret. Hans guldfärgade päls med de mörkbruna ränderna syntes knappt i mörkret som fanns i rummet. Ingen lampa fanns därinne.
Inget fönster,men det fanns galler på ställen där det hade funnits fönster förut.De har blivit igenmurade efter hans försök att fly. Det slutade med att han hade skurit upp sin arm och fick spö av sin fars soldater.OCh sedan döden själv....hans egen far,Ozone. Kallad även för Invincible... Dawn of the Dead.Han levde i sin fars skugga,i helvettet han hade skapat... en värld så mörk och blodig att ingen vågade uttala namnet,eller ens tänka tanken på att en sådan platts fanns. GÖmd i en tjock,tätt kolsvart dimma som egentligen var en skugga som sänktes över landet,försvarade sin herres marker. Ett blodröd måne som lysste hela dagarna och kastade skarpröda strålar på marken, dränkte all förödelse i den blodiga nyansen den hade antagit. Till och med månen var röda. Och allt han själv kunde göra var att sitta i sitt kolsvarta rum, i väntan på nästa tortyrpass.
Skadorna från föregående dag hade inte hunnit läka.Smärtan hade nått sådana nivåer att han började undra om det här plågeriet skulle någonsin sluta för hans del.enda sättet att ta sig därifrån var att dö. Men han tänkte inte ge sitt liv åt Ozone.Han skulle aldrig mer lyda, aldrig mer lyssna på vad hans far sa. Hans biologiske far... han ville få slut på eländet genom att släppa loss sin ilska. Låta frustrationen och smärtan ta över. Förvandla det till kraft, och sedan förinta stället.     Få den rasa samman ner till grunden,dölja allt som hade utspelats på detta ställe... låta marken återhämta sig efter all blod den hade tvingats dricka upp,avsluta trädernas lidande. Men det skulle aldrig ske... den dagen skulle aldrig komma. Innan den kom skulle det bli hans tur att besöka tortyrkammare. Det skulle bli hans tur att bli sliten i stycken, lyssna på kroppens dödssång.
Höra blodet rasa ut ner på cementgolvet och se den rinna iväg samtidigt som hans liv rann ut ur hans krop,lämnade detta ställe.
Men kroppen skulle falla ner till marken,sargad, knappt igenkännlig.
Smärtan skulle finnas för alltid kvar i hans andra liv.
Om den någonsin skulle komma.

Och studenten ;P Är fortfarande "långt" kvar men innan man märker det så ordet "långt" blir bara några dagar...
Dags för nationella prov i Svenska äntligen :D (Ja jag kan vara lite knäpp då det gäller prov...ÄLSKAR DEM <3 No I am not kidding...)

Just nu är jag riiiiktigt trött på snön Ox Seriöst, nu får den fanimej försvinna>O Det räcker det är ju march för helvette Ox

Som vanligt läste jag tidningarna på morgonen. De mest intressanta-och bisarra- artiklarna handlar alltid om de som dödar sina föräldrar och så har vi alltid förklaringen att det är våldsamma spels fel.
No Fucking WAY det är spelets fel...för att bli påverkad på sådant sätt måste man vara riktigt psyckiskt sjuk i skallen från början. Och frågan är avrför det händer oftast i USA?
De flesta har vapen hemma...men ingen ser något fel med det? Oo

Okay,this is the deal; våldsamma spel är brutala,de flesta i alla fall. men om man tittar riktigt noga på förpackningen (och läser på baksidan av fodralet vad den handlar om) ser man olika ikoner. Tex ett knytnäve är symbol för våld.
Sedan har vi kanske också några olika symboler i en ruta som bomb,utropstecken osv; det symboliserar svordomar.
Det finns också en ruta med siffror på tex "7+" "18+". Det däremot visar TYDLIGT för oss hur gammal personen BORDE vara för att spela spelet. Från sju eller från arton år.Finns olika. Titta noga.
Köper du ett spel med artonårsgräns till en åttaåring och han senare i livet får några men av den skyll dig skälv.DU har skapat det inre monstret INTE SPELET. Ska inte vuxna vara förebilder för de unga?JUst nu är det rena jävla lekstugan överallt och sedan låtsas de att det är produktens fel och inte deras.
Samhället borde vakna och straffa de som inte tar hand om sina barn istället för att försöka kasta över hela skulden på en produkt som inte kan tala.

"Kämpa!"
HAns vardag.Kämpa mot de maktgalna, kämpa för frihet,kämpa mot smärta,rädsla, döden själv...känna bludet rusa i ådrorna,känna hur den rann nerför hans kropp där de öppna såren lät den rinna ut ur sin bana, känna fiendens skadeglädje och dennes hånskratt, kämpa mot viljan och frestelsen att slita sönder honom i stycken för det han hade gjort.

"Ge inte upp!"
Fortsätta pressa sig trots att krafterna räcker inte till. Trots att man hade sedan länge givit upp hoppet men kämpat vidare för någon annans skull. För friheten...för sina vänner. För sin egen skull.

"Fly!!"
Då man har förlorat kampen. Då det fanns ingen annan utväg. Då man visste att man skulle dö, att fienden skulle förgöra en lika lätt som man förgör en fluga. Varför flydde han då inte?Varför stannade han kvar?VAd var det som höll honom kvar mitt i striden? Hans ilska?Längtan efter revanch? Eller hans....hjärta?

" Rädda dig själv!"
Låta någon annan ta ens plats i graven. Det valet existerade inte i hans värld. Han skulle aldrig låta sin vän ta smällen. HAn skulle skydda honom tills han orkade inte mer. HAn skulle inte låta någon annan utkämpa hans strid."Nej, vännen min... det är du som ska rädda dig själv,inte jag. Minns du vad jag hade sagt för länge sedan?"

"Gör det INTE!"
Det förbjudna.Det man inte kan lova att man INTE ska göra. Men om det är ända utvägen att rädda dem andra... är det inte värt det då? Att offra sig själv frivilligt,ta döden i sin famn och låta den uppsluka en. Ta ens själ... stänga den i den evigt mörka, brinnande världen där det enda som existerade var bara ens störtsa fruktan. Ingenting annat."Jag lyder endast rösten från mitt hjärta.Jag kan inte låta dig de andra betala för mina misstag. För att jag inte klarade av bekämpa den som obemärkt hade tagit över världen."

" Det är inte så det skulle bli...det är inte så det skulle sluta!"
Nej... det skulle sluta på ett helt annat sätt. Det var det vi hade hoppats på. Men i dessa mörka tider är hoppet bara en gnista som håller oss vid liv. Den hjälper oss inte bekämpa något. Den kan ge oss kraft då vi behöver den,då vi tror på att hoppet är vår kraftkälla. Men den kan inte bekämpa mörkret."Hoppet är en gnista som kan snabbt slockna...då vi minst förväntar oss det."

"Nej!Vakna.VAKNA! Jag BEFALLER dig att VAKNA!"
Det finns mörker som du kan inte ta dig ur. Det är där du upptäcker varför allt onda händer. Vilken roll alla har. Vilken roll har DU. Varför du måste fortsätta kämpa fast du är redan besegrad. Då hoppets gnista inom dig dör ut. Då du kan inte resa dig upp,då du inte kan vakna upp ur mardrömmen du har hamnat i då du till sist lät mörkret ta tag i dig." Jag är ledsen min vän... det är för sent för mig. Spring och vänd dig inte om... för det enda du kommer se är en skugga av mitt forntida jag."



" Jag minns knappt vad som hände. VAd jag hade gjort. Vem jag hade varit... bara de mest smärtsamma minnerna är kvar,och några få av de goda. Det bevisar bara hur tomt livet är ända tills du tvingas till att tänka på ditt liv, analysera varenda liten del av den och inse att... du lever utan någon som helst mening. Du tänker aldrig på varför du faktiskt finns där för. Det enda du ser och tänker på är på hur du ska överleva i en värld där alla är ofrivilligt beroende av varandra. Du tänker alltid på de andra... men aldrig på ditt liv. På det du vill göra... väljer du en väg så riskerar du bli utfryst av hela samhället. Ditt liv...är ditt beslut. Men då du är fortfarande liten,då du inte kan prata eller ens gå... då har de andra chansen manipulera dig tillräckligt för att kunna senare styra dig dit de vill. Och då du sätter en dag ner foten för det passar det inte någon. De låter dig inte bryta ner muren.
VAd som händer senare varierar från individ till individ... du kan kämpa ännu mer. Eller så kan du falla ner på knäna för att du inte klarar av att kämpa för ditt.Vet du vad det betyder? Vet du vad som krävs för att kunna stå fast vid sitt beslut... vad som krävs för att nå dit?
Det kan du inte veta... förran du har varit i båda situationerna. Men det kommer du aldrig vara... då du kommer aldrig hinna gå de båda vägarna. Du kommer en dag vakna upp och upptäcka att under så många års tid har du ådstadskommit... ingenting."

" Striden hade pågott i timmar. Molnen hade antagit ett kolsvart nyans som fick Ondskan och hans riddjur att försvinna från hans skarpa och skärpta ögon. HAn kunde inte se dem då de befann sig mitt i ett moln som mullrade hotfult.Då och då lystes mörkret upp av ljuset som kom från blixtrarna. Det ljusblå skenet som kom från dem lysste upp hans armour i lika stark sken som då strålkastare från en bil faller på en reflex. Det gjorde att han var en perfekt måltavla för Ondskan. HAn kunde se honom från långt håll medan han själv kunde knappt se vart han var på vägg. Endast hans vän var kapabel till att urskilja skepnaden som var på vägg mot dem.
För att förbättra sin väns chanser att överleva lät han sin egen synförmåga kopplas med Lomaxens.Tack vare deras sammansmälta själ och förståelsen för hur Lombaxens kropp var uppbyggd och varför gjorde att han kunde förbättra sin väns reflexer,syn, snabbhet och mycket mer därtill.Deras kombination gjorde att de blev ett mördande vapen... ett flygande vapen som kunde förinta allt lika enkelt som Ondskan gjorde. Det var det som gjorde dem till dem enda som kunde besegra skuggans härskare...
- Lombax... anslut dig till mig...
Den väsande,iskalla rösten dröp av kyla. Om det vore möjligt att förvandla luft till is skulle hela planeten vara ett enda stort isklot vid det här laget...
-Du strider för förlorarna... deras styrkor blir allt svagare.Innan kvällen är över kommer de får de smaka på vad undergång egentligen betyder... och jag lovar dig att det kommer se helt annorlunda ut än det ni förutspår. Klimathotet... då vatten dränker ner allt i sin väf,hagel som dödar alla som blir träffade.... kyla som får alla frysa till is... nej grabben det blir helt annan undergång...alla kommer leva men dem får leva i mörker.Total mörker,total förödelse,där sluggorna härskar, månen som lyser rött som en symbol för smärta och blodspillan... allt man fruktar kommer vara där. Levande... helvette... det är vi,vi levande varelser som står för hevettet. OCh det kommer inte finnas ett annat alternativ...ni kommer inte kunna fly...  det kommer inte finnas några som kommer undan min iska. Ni alla har förtjänat detta. Ni alla har valt fel sida... stötte ut sanningen som om den inte existerade som om den vore ett enda stort skämt. OCh gissa vad?Det är slut med det nu... ni kommer få känna på vad mörker egentligen är. Depresion.... ilska... hat... det är små bagateller i mörkrets värld.
-Wow. DU har då talets gåva-sa Ratchet ironiskt men kände hur nackhåren reste sig.Han ville stoppa Dawn från att begå ett av de största misstagen han någonsin hade gjort men någonstans djupt inuti visste han att den här dagen skulle leda til hans egen undergång...och att Invincible skulle överleva."


Hur kunde allt spåra ut såhär? För flera år sedan hade de varit vänner. Inte sådana som gick till skolan tillsammans eller gick ut för att delta i olika hoverbotings-race. Nej... det hade varit en annan sorts vänskap. Ondskans namn var egentligen Dawn... men han kallades för Invincible.Anledningen var att han knappt syntes till någon gång på barnhemmet där han hade bott först... han satt alltid i mörkaste vrå, han lekte med sina skuggor... han skrämde iväg alla som mobbade honom.
Det spelade ingen roll hur många gånger dem anföll Lombaxen,Dawn kastade sig alltid emellan. HAn såg alltid till att Ratchet var lämnad ifred.
DÅ Lombaxen blev en dag utslängd på gatan av barnhemmets personal hade han sett till att Ratchet hade fått bo hos någon... nog var hans "styvfar" Cash allt annat man kunde önska sig. HAn bodde med sin fru Fith i ett fallfärdig litet hus. De lät Lombaxen bo i källaren och gav honom alltid ost och bröd som hade för länge sedan torkat och var hård som sten. VAtten var det enda han hade fått äta.... det gjorde att han var alltid mager och undernärad. Skolan var som tur fri... men alla utflykter hade han själv sparat till.HAn jobbade hårt på gården åt sin styvfar som föredrog sitta framför TV:n och dricka sig full.                                  
Pengarna räckte knappt till maten om man skulle vara ärlig... kläderna han hade haft var utslitna och hade flera synliga stygn,färgen hade varit nästan helt uttvättad. Folk hade dock struntat i det... och han hade stuntat i det också. Han levde,han hade tak över huvudet, han hade någonstans att bo då han behövde skydd mot kylan och väder. Och även i skolan hade han blivit mobbad. MEn då hade han fått ta hand om sig själv... då hade han inte Invincible vid sin sida. Nu hade han bara sig själv att lita på.
Lombaxen hamnade altid i bråk,både på lektionstid och utanför skolan...det spelade ingen roll vart han var. Mobbarna hittade honom alltid... och han fick slåss tillbaka.Sprang han iväg så jagade dem honom ända tills han stupade...då han blev till sist för snabb för dem började dem omringa honom och tränga in honom i ett hörn. De hade alltid något ntt att komma med...
CAsh misshandlade honom hemma. För varje liten sak han kunde komma på,ibland utan anledning. Ibland på grund av alkoholen... och han själv teg. Han sa inte ett enda ord om vad som pågick där hemma... även om såren syntes. FAst med tanke på alla bråk han hamnade i var det inte så konstigt att han hade gamla skador och bortskavd päls på några ställen.
Allt ändrades dock då han bytte klass och skola.HAn träffade en tjej vid namn  RAusn ... först var han lika avvisande mot henne som han var mot resten av klassen och andra personer.HAn ville inte se någon,prata med någon,träffa någon... han hatade folk. HAn hatade deras grymhet, blindhet... likgiltighet. Den dagen lovade han sig själv att hjälpa dem som behövde hjälp. Som ville ha hjälp. Som vågade inte be om den. HAn visste inte att han skulle faktist bli en beskyddare...

 

 

Fixade äntligen min egen blogg :D Hade funderat på det länge men hade varit lite...lat XD
Vad kan man säga här XD Jag är en person på 17 höstar som är lugn till utsidan men helt fantasigalen inuti XD Min hjärna vilar aldrig,den står alltid på on :D
Just nu har jag lite väl mycket att göra. En sak är såklart skolan för min del; projektarbetet,sedan praktik,prov, student-hysterin... och förutom detta hittar jag alltid lite tid över för det jag lever för; mina bilder :D Inte nog med att jag tecknar så mycket det bara går (och så mycket min hand klarar av XD) så brukar jag också starta evighetsprojekter på annat håll. Just nu har jag bestämt mig för att skriva en bok :3 Vi får se hur det går.
Att fota är ännu av mina hobbyn. Det roligaste är att fota galopphästar. Man måste avra snabb med kameran hehe XD
Nåja för tillfället räcker det. Men snart kommer jag skriva första kapitlet och jag vore tacksam över seriös kritik :3 Älskar kritik den ska flööööödaaa :D

Ps.Kan var alite galen på ett bra sätt så bli inte skrämda okey? XD